Alltså.. detta är ett ju mästerverk. Helt över min förväntan faktiskt. Det förra albumet, Satan i Gatan, var ju även det ett mästerverk, så jag trodde kanske inte att det nya albumet också skulle kunna vara så-å-å bra. Så hur ska man då kunna recensera detta på något sätt? Jag vet inte. Men jag vet att jag vill skriva ett inlägg om detta, och då tar jag min an och gör det. 

 

Veronica skriver mycket smart i sina texter i detta album. Det är många meningar som jag själv kan relatera till. En av mina favoritlåtar är Hela huset, inte bara för att det är en duett med Håkan Hellström (vilket ändå självklart är ett plus) utan för att den är så himla klockren och det är ju så jag själv också kan känna ibland. Att man skymtar den där så kallade lyckan och allt känns bra. För bra för att vara sant. För man vet ju att det aldrig varar för evigt. Det är nästan lite läskigt, men ändå sån härlig känsla. Jag är glad och tacksam över att jag får vara med och uppleva den, för det är ju exakt den känslan som Veronica och Håkan sjunger om i låten. 

 

Annars så älskar jag jaget i detta album. Att det faktiskt är ett "jag" som är huvudpersonen i nästan varje låt. Finns alldeles för många låtar här i världen som handlar om ett "vi". Och det kanske är just därför som jag kan relatera så mycket till låtarna som jag faktiskt gör. Det är sån musik jag tycker mest om, när någon annan sätter ord på exakt hur jag känner. 

 

Ja, och nu sitter jag nu och försöker komma på någonting att skriva så detta faktiskt ser ut som "recension" och inte en hyllning. Men vet tyvärr inte om jag lyckas. Recension kanske är fel ordval till och med. Men vad gör det? Skriver ju ändå detta mestadels till mig själv. En text som jag sparar och delar med mig till er.

 

Betyg: 5/5

Favoritlåtar: Hela huset och Va kvar.