Ja, jag lägger upp en bild på mig själv när jag ser helt sneögd ut. Som när man ritar ett porträtt men alltid bara lyckas få till det ena ögat, ni vet. Så ser jag ut.

 

Jag vet inte varför jag ens lägger upp den här bilden. Och jag har ingenting bra att komma med här. Jag har bloggat i så många många år nu och planerar aldrig heller på att sluta, men har tänkt en del på detta fenomen och på min blogg de senaste dagarna. Alla vet ju att blogga inte alls är en lika stor internet-grej längre och är bara påväg neråt. Det känns som att om en ska blogga idag så ska det bloggen vara nischad och en ska skriva om såna här viktiga saker i livet. Öppna upp till en diskussion. Skriva om viktiga saker som berör. (Här sitter jag och skriver om mitt liv.)

 

Jag önskade att jag också gjorde så. Önskade att jag kunde vara mer insatt i någonting annat än bara mitt egna liv och ha faktiskt ha bra åsikter om saker och ting. Jag läser en hel del. Jag blir ju också helt frustrerad över såna här inlägg och vill kunna skriva såhär smart som svar på tal. Egentligen. Jag blir aldrig så insatt och aldrig så säker på vad jag tycker om saker och ting. Antar jag.

 

Nej va fasen. Vilken känslosam dag idag är. Livet är verkligen inte alltid helt lätt. 1 dag till sen åker jag till Dalarna. Aaaah det är allt jag behöver just nu.